Kapitel 5: Rättvisans kvarnar

Skulle rättvisan klara av det alla andra redan gjort, nämligen att finna de två läkarna skyldiga till mordet på Catrine? Frågan var väl egentligen inte vad de som dömde själva trodde eller visste. Det var snarare en fråga om det formella höll. När det gällde påföljden så var allt annat än livstids fängelse en stor skandal. Bara att det hade gått 3,5 år från mordet till rättegången var en skandal. Visserligen hade statsministern mördats under tiden, men ändå.

Själva rättegången följdes av alla hemma i stugorna och på plats. Tidningsläsarna kastades mellan hopp och förtvivlan när det ena vittnet efter det andra radade upp sig med blandade resultat. Ena dagen var allt frid och fröjd, som när ett fotohandlarpar avslöjade att vidrigheterna hade fotograferats och lämnats in för framkallning av en av de iskalla mördarna. Stackarna i fotoaffären drömde ju mardrömmar i månader efteråt. Andra dagar var det värre, som när Socialstyrelsens rättsliga råd gick emot den eminente och sanningssökande rättsläkarens obduktionsutlåtande, hur vågade de?

Rättegången hade allt. Spänning, dramatik, vidrigheter och känslor, allt blandades ihop till en enda stor röra som massmedia tappert försökte reda ut och förklara för sina läsare, tittare och lyssnare.

Ett av de små problem åklagaren hade att brottas med var att det visade sig att Catrine inte blev mördad den dag han räknat med från början, pingstaftonen. Det visade sig att hon setts till dagen efter på förmiddagen. Problemet med den dagen var att en av monstren hade ett vattentätt alibi den dagen, nämligen att han varit tillsammans med sin trovärdiga fru. Då återstod bara en dag, annandag pingst. Den dagen hade ingen av de åtalade alibi mellan sen förmiddag och eftermiddag. Alltså måste de ha begått brottet under den tiden! Visserligen lite kort om tid, c:a två timmar, men bara för att de var onda behövde de ju inte vara långsamma.

Precis som förväntat blev de förklarade skyldiga till mord och skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning (som om det krävdes ett geni för att veta vad den skulle komma fram till). Nu var det bara att hoppas på att de ändå skulle anses tillräckligt friska i lagens mening för att få dömas till de som de förtjänade, nämligen livstids fängelse.

Nu visade det sig att de som dömde inte fick prata om domen innan den formellt sett fallit. Larvig regel eftersom det i det här fallet inte rådde några som helst tvivel om vad som var rätt och fel. Tyvärr lät nämndemännen sig intervjuas i en stor kvällstidning och hela rättegången fick tas om!

Den största skandalen i svensk kriminalhistoria var ett faktum!

Fortsättning följer...

Dagens tips: En tur till Uppsala.