...skulle fallet Catrine da Costa ha preskriberats om inte åklagaren för säkerhets skull lagt ner förundersökningen i förtid redan den 1 juli.
Nu hade det inte spelat någon roll eftersom det är svårt att lösa brott om man inte är intresserad och/eller jobbar med de fall som behöver lösas. Om man dessutom som chefen för kriminalpolisen i Västerort Magnus Sallrot gjorde, nämligen tillsatte en polis som ansvarig för da Costa-utredningen som för länge sedan satt sin heder i pant på att två läkare som inte kan ha något med fallet att göra både styckat och mördat Catrine da Costa, ja då är det snudd på omöjligt att komma någon vart alls i fallet.
Jag hade tänkt att fortsätta min berättelse om da Costa-fallet och hinna avsluta den innan dagens preskription. Nu blev det ju inte så, men min tanke är att skriva klart den ändå även om det nu inte känns som om det är lika bråttom.
Det finns många saker jag undrar över när det gäller det här fallet. Här är några av dem:
1. Varför har polisen just i det här fallet jobbat så hårt för att INTE hitta den skyldige?
Jag vet att Sallrot och hans kollegor inte håller med mig, men alla som inte omfattas av kårandan och har satt sig in i fallet någorlunda ser ett mycket tydligt mönster i polisens handlingar. Undantaget är väl möjligen det försök till nystart av utredningen som följde efter Lindebergs första "Döden är en man" 1999. Det försöket stoppade dock åklagare Bjarne Rosén på ett effektivt sätt.
2. Varför är alla som kämpade för rättvisa åt Catrine da Costa så tysta nu när det står klart att läkarna är oskyldiga?
Om ni som vet med er att ni var med i "upproret" verkligen menade vad ni sa då det begav sig bör ju i rimlighetens namn kravet på rättvisa gälla än idag även om det innebär att ni måste erkänna att ni då drog förhastade slutsatser. Om Catrine blev mördad så blev han (eller hon) som gjorde det aldrig identifierad och dömd. De av er som fortfarande hörs är fortfarande (med några undantag) övertygade om att läkarna är skyldiga. Jag respekterar er för det eftersom ni fortfarande kämpar för rättvisan. Tråkigt nog för er har ni dock FEL och verkar tyvärr inte ha förmågan att ta in annan information än illvilliga rykten och "sanningar" från "vänner och bekanta" som ni bara VET aldrig skulle ljuga eller överdriva saker och ting. Några bevis eller ens vettiga resonemang från någon av er har jag dock aldrig stött på.
3. Hur i helvete tänkte lagman Carl-Anton Spak när han skrev in "konsumentupplysningen" om styckningen i tingsrättens domskäl?
Förmodligen är svaret så enkelt som ren feghet och undfallenhet inför opinionen. Det jag kan ge Carl-Anton beröm för är dock att han lyckades övertyga de andra i rätten om formuleringen. Inte ens lekmännen kan ha känt att det kändes rätt att skriva som de gjorde. Herr Spak måste ha gått många kurser i retorik för att ro hem det där. Om du läser detta Carl-Anton så är mitt tips att försöka bli hedersdoktor vid något universitet för bragden. Jag kan avslöja att det finns andra med kopplingar till fallet som lyckats. Googla på "Björkarnas stad" så får du en ledtråd till var du kan börja leta efter ett villigt universitet.
4. Är det någon som tar Lars Borgnäs på allvar i detta avlånga land?
Om du som läsare svarat ja på den frågan själv råder jag dig att söka hjälp!
Jag återkommer senare med berättelsen om ett misslyckande av gigantiska mått och eventuellt fler frågor som jag undrar över. Använd gärna kommentarsfältet om du kan svara på någon av de fyra ovanstående frågorna.
lördag 18 juli 2009
fredag 10 juli 2009
8 dagar
Forts...
1985:
Nu dyker "barnets berättelse" upp för första gången. Allmänläkarens snart f.d. fru kontaktar i augusti, efter ett antal misslyckade försök att få sin man åtalad för incest, polisen Eva Graaf och berättar att deras dotter berättat om en hel del hemskheter som har med Catrine da Costa att göra.
Under hösten 1985 berättar mamman om "farbror tomt" som "bibbar" "tanten" eller "Katrin". Hon berättar även om "fotografen" som är med när "Tomt" "bibbar" "tanten". Barnet berättar också om skruvmejslar och sågar och om huvuden i papperskorgar. Eva Graaf, som skött incestutredningen, beslutar sig nu för att kontakta våldsroteln eftersom den här historien kan vara mycket större än en vanlig incestutredning.
Allan Bäckström på våldsroteln bestämmer sig för att förhöra mamman och efter det är snöbollen i rullning. Berättelsen blir efterhand grövre och grövre. Bit för bit byggs en historia om homosexualitet, sadism, sekter, rituella mord och kannibalism upp.
Det man kan tycka är märkligt är att den enda som förmedlade vad barnet sa var mamman och att polisen endast hörde henne om vad barnet sagt istället för att se till att barnet fick berätta för någon objektiv och utbildad person. Det gick t.o.m. så långt att kommisarie Bäckström gav mamman en bandspelare så att hon kunde "förhöra" barnet själv.
För att kontrollera om mamman och hennes berättelse och tolkningar kan vara trovärdiga bestämmer man sig till slut för att använda sig av expertis. Problemet är bara att expertisen inte är objektiv. Trots att det finns en uppsjö av psykologer och psykiatriker att använda väljer man att ge uppdraget åt Margaretha Erixon och Frank Lindblad. Just de två som varit mest inblandade i den tidigare incestutredningen mot allmänläkaren på slutet. De två som inte gillat att han mot slutet av utredningen inte velat delta eftersom han ansåg sig vara oskyldig och eftersom han blivit avrådd från det av sin advokat. De två som hade fått en bra kontakt med mamman, men inte med allmänläkaren. Frank Lindblad som allmänläkaren öppet meddelat att han inte kände något förtroende för under incestutredningen.
Dessa två var bara början på en rad människor som skulle komma att få flera roller i utredningen kring Catrine da Costas död. Ordet jäv verkade ännu inte vara etablerat i Sverige 1985.
Uppdraget till de två jävspersonerna var alltså att bedöma huruvida det var möjligt att barnet vid 1 års ålder hade bevittnat dödandet och styckningen av Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna sommaren 1984.
1986:
I januari kommer Franks och Margarethas utlåtande. Det slog fast att "styckandet av en människokropp kunde vara en rimlig bakgrund till det barnet förmedlat". De slog också fast att det utifrån barnets (mammans) berättelse verkade som om "tomt" var samma person som obducenten.
I februari förhörs allmänläkaren och han delges misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Han förhördes också väldigt ingående om obducenten och valda delar av det som dottern påstods ha sagt med hjälp av mamman. Trots att både Bäckström och åklagare Anders Helin öppet deklarerade för allmänläkaren att de trodde att han ljög och att han varit med om att stycka Catrine da Costa så delgavs han ingen misstanke om ytterligare brott.
Sent på kvällen den 28 februari mördas statminister Olof Palme och utredningen gällande Catrine da Costa lades i malpåse.
I augusti förhörs mamman igen på egen begäran. Hon är upprörd över det faktum att det inte händer något trots all enligt henne övertygande bevisning. Hon kompletterar nu dotterns berättelse med uppgifter om att "Tomt" haft tre kranier i sin ägo och att dottern berättat om detta redan innan hon, mamman och Frank Lindblad gjort studiebesök på rättsläkarstationen och sett de tre kranier som obducenten hade uppställda i bokhyllan på sitt arbetsrum. Det faktum att dottern visste detta redan innan besöket användes som ytterligare ett indicium på att hon talade om en verklig upplevelse. Att mamman inte berättat det här förrän nu och att dottern inte känt igen sig vid studiebesöket verkade inte bekymra någon nämnvärt. Det förklarades med att barnet visat upp en "tillkämpad oberördhet" vid studiebesöket. Att mamman inte reagerat och berättat om kranierna när Frank Lindblad innan studiebesöket frågat henne om det var ok för henne att hennes dotter skulle få se tre kranier på Obducentens rum verkade inte heller få någon att reagera. Alla hade ju redan konstaterat att mamman var trovärdig oavsett vad för uppgifter hon presenterade.
Fortsättning följer...
1985:
Nu dyker "barnets berättelse" upp för första gången. Allmänläkarens snart f.d. fru kontaktar i augusti, efter ett antal misslyckade försök att få sin man åtalad för incest, polisen Eva Graaf och berättar att deras dotter berättat om en hel del hemskheter som har med Catrine da Costa att göra.
Under hösten 1985 berättar mamman om "farbror tomt" som "bibbar" "tanten" eller "Katrin". Hon berättar även om "fotografen" som är med när "Tomt" "bibbar" "tanten". Barnet berättar också om skruvmejslar och sågar och om huvuden i papperskorgar. Eva Graaf, som skött incestutredningen, beslutar sig nu för att kontakta våldsroteln eftersom den här historien kan vara mycket större än en vanlig incestutredning.
Allan Bäckström på våldsroteln bestämmer sig för att förhöra mamman och efter det är snöbollen i rullning. Berättelsen blir efterhand grövre och grövre. Bit för bit byggs en historia om homosexualitet, sadism, sekter, rituella mord och kannibalism upp.
Det man kan tycka är märkligt är att den enda som förmedlade vad barnet sa var mamman och att polisen endast hörde henne om vad barnet sagt istället för att se till att barnet fick berätta för någon objektiv och utbildad person. Det gick t.o.m. så långt att kommisarie Bäckström gav mamman en bandspelare så att hon kunde "förhöra" barnet själv.
För att kontrollera om mamman och hennes berättelse och tolkningar kan vara trovärdiga bestämmer man sig till slut för att använda sig av expertis. Problemet är bara att expertisen inte är objektiv. Trots att det finns en uppsjö av psykologer och psykiatriker att använda väljer man att ge uppdraget åt Margaretha Erixon och Frank Lindblad. Just de två som varit mest inblandade i den tidigare incestutredningen mot allmänläkaren på slutet. De två som inte gillat att han mot slutet av utredningen inte velat delta eftersom han ansåg sig vara oskyldig och eftersom han blivit avrådd från det av sin advokat. De två som hade fått en bra kontakt med mamman, men inte med allmänläkaren. Frank Lindblad som allmänläkaren öppet meddelat att han inte kände något förtroende för under incestutredningen.
Dessa två var bara början på en rad människor som skulle komma att få flera roller i utredningen kring Catrine da Costas död. Ordet jäv verkade ännu inte vara etablerat i Sverige 1985.
Uppdraget till de två jävspersonerna var alltså att bedöma huruvida det var möjligt att barnet vid 1 års ålder hade bevittnat dödandet och styckningen av Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna sommaren 1984.
1986:
I januari kommer Franks och Margarethas utlåtande. Det slog fast att "styckandet av en människokropp kunde vara en rimlig bakgrund till det barnet förmedlat". De slog också fast att det utifrån barnets (mammans) berättelse verkade som om "tomt" var samma person som obducenten.
I februari förhörs allmänläkaren och han delges misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Han förhördes också väldigt ingående om obducenten och valda delar av det som dottern påstods ha sagt med hjälp av mamman. Trots att både Bäckström och åklagare Anders Helin öppet deklarerade för allmänläkaren att de trodde att han ljög och att han varit med om att stycka Catrine da Costa så delgavs han ingen misstanke om ytterligare brott.
Sent på kvällen den 28 februari mördas statminister Olof Palme och utredningen gällande Catrine da Costa lades i malpåse.
I augusti förhörs mamman igen på egen begäran. Hon är upprörd över det faktum att det inte händer något trots all enligt henne övertygande bevisning. Hon kompletterar nu dotterns berättelse med uppgifter om att "Tomt" haft tre kranier i sin ägo och att dottern berättat om detta redan innan hon, mamman och Frank Lindblad gjort studiebesök på rättsläkarstationen och sett de tre kranier som obducenten hade uppställda i bokhyllan på sitt arbetsrum. Det faktum att dottern visste detta redan innan besöket användes som ytterligare ett indicium på att hon talade om en verklig upplevelse. Att mamman inte berättat det här förrän nu och att dottern inte känt igen sig vid studiebesöket verkade inte bekymra någon nämnvärt. Det förklarades med att barnet visat upp en "tillkämpad oberördhet" vid studiebesöket. Att mamman inte reagerat och berättat om kranierna när Frank Lindblad innan studiebesöket frågat henne om det var ok för henne att hennes dotter skulle få se tre kranier på Obducentens rum verkade inte heller få någon att reagera. Alla hade ju redan konstaterat att mamman var trovärdig oavsett vad för uppgifter hon presenterade.
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)