Idag...

...skulle fallet Catrine da Costa ha preskriberats om inte åklagaren för säkerhets skull lagt ner förundersökningen i förtid redan den 1 juli.

Nu hade det inte spelat någon roll eftersom det är svårt att lösa brott om man inte är intresserad och/eller jobbar med de fall som behöver lösas. Om man dessutom som chefen för kriminalpolisen i Västerort Magnus Sallrot gjorde, nämligen tillsatte en polis som ansvarig för da Costa-utredningen som för länge sedan satt sin heder i pant på att två läkare som inte kan ha något med fallet att göra både styckat och mördat Catrine da Costa, ja då är det snudd på omöjligt att komma någon vart alls i fallet.

Jag hade tänkt att fortsätta min berättelse om da Costa-fallet och hinna avsluta den innan dagens preskription. Nu blev det ju inte så, men min tanke är att skriva klart den ändå även om det nu inte känns som om det är lika bråttom.

Det finns många saker jag undrar över när det gäller det här fallet. Här är några av dem:

1. Varför har polisen just i det här fallet jobbat så hårt för att INTE hitta den skyldige?

Jag vet att Sallrot och hans kollegor inte håller med mig, men alla som inte omfattas av kårandan och har satt sig in i fallet någorlunda ser ett mycket tydligt mönster i polisens handlingar. Undantaget är väl möjligen det försök till nystart av utredningen som följde efter Lindebergs första "Döden är en man" 1999. Det försöket stoppade dock åklagare Bjarne Rosén på ett effektivt sätt.

2. Varför är alla som kämpade för rättvisa åt Catrine da Costa så tysta nu när det står klart att läkarna är oskyldiga?

Om ni som vet med er att ni var med i "upproret" verkligen menade vad ni sa då det begav sig bör ju i rimlighetens namn kravet på rättvisa gälla än idag även om det innebär att ni måste erkänna att ni då drog förhastade slutsatser. Om Catrine blev mördad så blev han (eller hon) som gjorde det aldrig identifierad och dömd. De av er som fortfarande hörs är fortfarande (med några undantag) övertygade om att läkarna är skyldiga. Jag respekterar er för det eftersom ni fortfarande kämpar för rättvisan. Tråkigt nog för er har ni dock FEL och verkar tyvärr inte ha förmågan att ta in annan information än illvilliga rykten och "sanningar" från "vänner och bekanta" som ni bara VET aldrig skulle ljuga eller överdriva saker och ting. Några bevis eller ens vettiga resonemang från någon av er har jag dock aldrig stött på.

3. Hur i helvete tänkte lagman Carl-Anton Spak när han skrev in "konsumentupplysningen" om styckningen i tingsrättens domskäl?

Förmodligen är svaret så enkelt som ren feghet och undfallenhet inför opinionen. Det jag kan ge Carl-Anton beröm för är dock att han lyckades övertyga de andra i rätten om formuleringen. Inte ens lekmännen kan ha känt att det kändes rätt att skriva som de gjorde. Herr Spak måste ha gått många kurser i retorik för att ro hem det där. Om du läser detta Carl-Anton så är mitt tips att försöka bli hedersdoktor vid något universitet för bragden. Jag kan avslöja att det finns andra med kopplingar till fallet som lyckats. Googla på "Björkarnas stad" så får du en ledtråd till var du kan börja leta efter ett villigt universitet.

4. Är det någon som tar Lars Borgnäs på allvar i detta avlånga land?

Om du som läsare svarat ja på den frågan själv råder jag dig att söka hjälp!

Jag återkommer senare med berättelsen om ett misslyckande av gigantiska mått och eventuellt fler frågor som jag undrar över. Använd gärna kommentarsfältet om du kan svara på någon av de fyra ovanstående frågorna.